Idag är en röd dag. Lite ilska i mig så har slängt alla verktyg och jobbar med tre målningar samtidigt för har svårt att koncentrera mig på en. Vill jobba med stora, attackerande rörelser idag så kan inte måla så smått och detaljerat, fastän jag endast har små dukar hemma just nu. Har bestämt mig för att inte låta mig ha stora dukar hemma för vill fronta mig själv med att måla små dukar och det går så långsamt och tar mycket längre tid än att måla stort. åhhhhhhhhhhhhhh….
Om du gör det du älskar så är det så. Allt är som det skall vara eller hur skall det vara egentligen? Jag är iaf så innerligt kär i att fota nu, har så mycket idéer hela tiden. Får nästan gråtattacker om jag inte kan göra det jag vill på direkten. Jag övar innerligt på att ha tålamod i min kreativitet för jag vet att det är en stor uppgift för många konstnärliga själar att behärska och jag anar att konstverket, i vilken form det än må vara blir än mer superb och mästerlig med hjälp av tålamod. Att tåla mod? Modigt att vara tålmodig.
Men utan tålamod är livet också underbart. Det går fort och man hinner inte tänka efter och analysera eller vänta, utan bara kör på och då kan det också uppstå mästerverk.
Puss och godmorgon.
Jag har så ont i mitt hjärta så jag ramlar ihop. Men penslarna är kvar i min hand och färgerna är lika starka som vanligt. Det är suddigt att måla men jag målar ändå för försöker hitta ut från dimman med hjälp av målandets båt.
Så om jag inte lyckas måla dem här små dukarna idag så skiter jag i det och går över till dem stora. Kan inte tvinga mig att göra små bara för att andra säger det till mig. Känner mig så begränsad. Hur målar man litet? Åh.
Jag är så trött på att bära på en ständig röd ångest hela tiden. Det är inte ok att hela tiden vara skakig inombords. Det är inte ok. Och jag vägrar acceptera att det skall vara så eller att det lätt blir så när man är en konstnärlig person. Ofta upplever jag min verkligheten som om att jag hänger i luften och inte har någon mark under mig. Jag blir galen på den känslan, för jag kommer ingen vart och är livrädd hela tiden för känner mig så enormt maktlös inför mitt eget liv.
Idag har jag suttit framför en liten duk i flera timmar. Eller rättare sagt jag studsar upp och ner ifrån den hela tiden, för har extrema koncentrationssvårigheter just nu. Har mycket lättare med större objekt då jag kan använda mig av hela min kropp när jag målar. Får småpanik av små dukar. Men har bestämt mig för att måla mindre nu, då så många andra har sagt det i flera år.
Jag älskar att måla. Jag har en längtan inom mig. Jag tycker livet är underbart och en sorg är med mig. Att våga älska. Det är mäktigt att våga längta i stillhet och att älska livet. Men en ständigt otrygghetskänsla finns med. Dem går hand i hand. Kärleken och rädslan. Och det är ok så.
Sorg och rädslor. Tårar och längtan. Fåglar som tröstar. Dansen som återkommer. Solen. Livet. Tunna skor. Teatern och Operan.
Jag har blivit en fågelkvinna som matar fåglar varje dag. Dem äter ur händerna på mig nu och jag ger dem bara ekologiskt bröd med frön och ibland smörjer jag in brödet i olja för att dem skall få mer näring.
Det finns en liten vacker svan som jag börjat mata varje dag, och han är så innerligt söt och kommer fram direkt och skriker när jag kommer med påsen. Jag skall ta reda på mer kunskap om svanar för även fast jag matar honom med bra bröd så vet jag inte hur bra det är att mata fåglarna med bröd egentligen. Men åhhh vilken känsla det är att vara omringad av fåglar. Duvor, måsar, änder och svanar. Så fina. Och dem återkommer ju ofta i mina målningar.
Igår var jag med när fantastiska Nora klädde på sig, sminkade sig och satte på sig sina vackra indiska smycken innan sin uppvisning i indisk dans.
Det var så underbart att få uppleva och min längtan till dansen har kommit tillbaka nu. Jag har gått hela vintern och saknar dansen så som jag hade den nära för över tio år sedan. Har en väninna som lär ut balett samt indisk dans med över 20 års erfarenhet och hon skall bli min egen lilla privata danslärare nu. Hon bor här i Gamla Stan och har varit med i kompanier i både Paris, Sverige och Indien. Fantastiskt!!!!!!
Jag älskar Gamla Stan. Jag älskar att måla. Jag älskar att ha möjligheten till dem båda. Det är söndagsbrunch i övre Gamla Stan, det är Sherry på kvällskvisten hos grannen, det är testund och levande pianomusik hos farbrorn vid Storkyrkan och det tar aldrig slut. Det är så underbart att leva här. Det är som en liten by som jag krypit in i. Åhhhhhhhhhhh…
Jag älskade färg redan när jag var liten. Blev ibland snurrig när jag såg en stark färg och fylldes alltid av extra liv när jag bejakade färgstarka blommor, excentriska former, läste poetiska ord som kittlade eller rörde vid former som vibrerade.
Jag är så evigt tacksam för att jag i mina senare år fann måleriet. Jag kan kanske beskriva det som om en person som inte kan prata men plötsligt får möjligheten till att uttrycka sig i ord. Att kunna förklara sig, berätta om sitt liv och framföra sina känslor och tankar. Att kunna ge ord och form till något som man aldrig tidigare inte kunnat.
Jag var ute och fotade fullmånen i onsdags. Jävlar va stor och vacker hon är.
Jag älskar att dricka te tillsammans med andra människor. Det gör mig lycklig och glad. Jag har länge tänkt på att ha en tesalong och nu har jag äntligen haft min första, vilken verkligen blev en succé. Jag ville samla ihop kreativa människor bland konst, tekoppar, ekologiska kakor, litteratur, spännade föremål och soft jazzmusik.
Det blev så bra och jag kommer att fortsätta med detta. En dansare från Operan dök upp, en bollywood dansare, som även lämnade sin vackra katt här, en fotograf, en filmskapare, en musiker från Argentina som jag träffade på galleriet dagen innan. Det blir alltid en salig blandning av spontana människor som inspirerar och inspireras av varandra. Precis så som jag önskar och vill att det skall vara.
Joyeuses Pâques!!!
