skall börja på en ny målning nu. fönsterna står öppna. jag har fotat fåglarna som sitter vid grannens fönsterbleck. dom kommunicerar fint med varann. har alltid haft en förkärlek för alla slags fåglar och nu har jag börjat fota och mata dom dagligen. dom kommer nära, lika nära som på mina målningar. tjingeling!
hej min kära målarklänning som välkomnar alla till en konstnärlig värld. istället för en julkrans hängde vi upp min ena målarklänning som symbol för kärlek i vintras. här innanför denna dörr florerar en passion för färger som inte går att mäta i enhet.
jag träffade en elegant kvinna idag på cafet. jag hade min kamera med mig för där inne så möter jag alltid intressanta människor som ger mig stunder av sina liv. dom flesta bär på konstnärliga gåvor och kvinnan idag som jag direkt tydde mig till satt med sina vackra händer och nymålade naglar och drack sitt älsklingste. jag märkte på hennes kroppsspråk att hon hade landat i livet. det är så vackert när människor landar och jordar sig i sin natur. låter stillheten ta över och blomma ut. hon berättade om sina unga år i New York som upphetsat fotograf. i hennes ögon virvlade en glöd av minnen. jag bad om att få ta ett fotografi på hennes händer och vackra vigselring. den ringen är för mig en tom saga men på hennes finger var den vacker och den var annorlunda. hon skulle in på ett möte. hon tog fram läpptsiftet ur sin väska och målade läpparna röd. sedan log hon mot mig och lämnade kvar en energi som stegrade i mig.
jag har målat hela eftermiddagen till Edith Piaf och just nu vill jag bara kasta vit färg på målningen. men jag måste hålla mig och rida hela vägen ut ända tills den här hästen får nog. det är så intensivt att måla och fortsätta måla när tavlan inte blommar så som jag vill att den skall blomma. jag tycker inte att det är sådär jätte mysigt att måla den här tavlan men den måste få födas och existera en stund i den här världen. jag hade så fina skisser om det här motivet men när den börjar ta form känns allt så tvärtom. går jag ut för att hämta te och kommer tillbaka och när jag då ser den, får jag hjärtklappningar. den känns så intensiv. så vem är det som målar det här om jag nu inte gillar den? är det jag eller något annat som är inne i mig som målar?
målar på min nya målning. blev klar med självporträttet och idag har jag en sån ångest över mitt målande så vill bara fly. mår illa av mina färgval och tätheten som jag målar så hårt. jag vill ha mer mellanrum för det är där det sker. i mötet mellan färgen och det omålade. färgen har sin karaktär och utstrålning, sitt budskap och sin egen talang medan det omålade har sitt lika värdefulla uttryck och i mötet mellan dessa två så uppstår ytterligare ett yttryck. båda parterna lär vara i balans för att mötet skall bli rätt. jag har kommit på att jag måste börja måla ännu större än vad jag gör för att få en bättre balans i det hela. när inte fötter syns på en människa på en målning är det kaos. det går inte. det är ok om man avslutar vid midjan eller precis vid skötet, men den kapningen jag har gjort nu i min senaste målning känns så obalanserad. jag blir yr och är helt illröd om öronen nu. det kokar om mina kinder. som ett barn som sitter vid ett tvspel alldeles för länge. så känner jag mig nu. men jag vägrar släppa, jag tänker fortsätta tills något sker. tills en öppning blommar upp. tills maskrosen tränger sig igenom asfalten.
Vicinomagazine har gjort en intervju med mig angående mitt skapande.
http://www.vicinomagazine.com/stockholm/?p=2361
nu har jag endast lite kvar på mitt nya självporträtt. jag märker nu när jag betraktar tavlan att det finns lite roliga linjer som ser helt galna ut, men jag låter det vara kvar för ju mer orytm i kompositionen, desto mer balanserad blir målningen. jag insåg igår natt att den halva blicken, som är till hälften gömd bakom en minipalett, så har jag hittat exakt samma blick jag hade som elva åring när jag satt vid mitt vita skrivbord och tittade mig själv i spegeln och drömde om att åka långt långt bort. då hade jag ingen aning om att jag tjugo år senare skulle fånga den känslan och blicken på en målning i gamla stan.
jag har hela morgonen när jag druckit mitt kaffe iakttagit en sjukt vacker man som jobbar med någon byggfirma här nedanför mig. han har ingen aning om att jag står över honom och ser hans kroppsspråk och uttryck. han gör små gester med kroppen som bevisar att han är en otroligt närvarande man med full koll på situationen. skall gå förbi och kolla vad dom bygger snart. issshhhhhh!!!
Nästan två och en halv vecka kvar till nästa fullmåne. Och jag far över land och rike för att hitta ett begåvat saffranste, men nu har jag landat. Och kvinnan jag mötte på konserten var av rödblommig karaktär. subtilt vacker. ståtlig. osminkad. bar små bruna stövlar. läppar av hallon med en touch av röd vallmo.
”Hej, jag tycker du bär på röda andetag. får jag måla av dig?”
tystnad. ”jaha håller du på med konst? Ok, vad innebär det?”
”jag skulle så gärna vilja måla av dig när du bär din blommiga blus och har uppsatt hår?”
